Jag heter Martina och kommer från Karlstad.

Ska jag börja berätta om Carnevalen i Rio de Janeiro eller borde jag ta med dig in i Amazondjungelns storslagna natur ? Fortsätta vidare över de många vita sanddynor, turkosa vatten för att se någon av de mååååånga fotbollsplanerna?? Saken är att Brasilien som land är allt detta men så mycket mer.

Själv hamnade jag i “Interior” alltså mer inåt landet. I Goiania, huvudstaden i staten Goías. Här bor det ca. 2 miljoner människor och är alltså en ganska liten stad (!) ... Allt är relativt, då São Paulo har fler invånare än hela Sverige !

Som så många har berättat innan om kulturchock och så vidare, kände jag inget av, vet inte riktigt varför, men jag tror att jag älskade det så mycket här att jag flöt snabbt in i vardagen och deras traditioner. För visst skiljer de sig på många sätt! Här är familjen väldigt viktigt och man samlas varje dag för att äta lunch hemma, man åker från arbete och skola för att “luncha”. Måste påpeka att maten här är fantastiskt ! Så mycket frukt, grönsaker, grytor och sallader, tur för mej som är vegeterian... men såklart har det mycket kött också. Har då redan bestämt att frakta hem Pão de queijo (ostfyllt bröd), acerola (en liten syrlig frukt som ar underbar i juicer, en liten sådan frukt har mer C-vitamin än 6 stora apelsiner!), Emroladinho de queijo (sötsak som är ostfylld med cocos ovanpå.)...ahum behover jag säga att de äter väldigt mycket ost här ?? Sedan finns det säkert mer som jag glömt!

Tid är en sak som man har en väldigt avslappnad attityd till, och att komma 20 min sent till en träff med en person är helt normalt, ta inte åt dig ! Det är bara så det är här, lite upp och ned ibland, men du kommer lära dig att älska även den delen. Bussarna lever sina egna små liv, och ja, om de känner för att inte komma en dag , ja då gör de inte heller det ! Är ändå väldigt glad för att jag har lärt mej åka med bussen, för man blir så mycket självständigare och behöver inte be om skjuts varje gång man ska någonstans. Ah, nu kom jag på att i början kände jag mig lite låst och instängd, jag var inte van vid att ha stora murar runt huset och eftersom jag inte pratade språket och kände till omgivningarna, var familjen lite överbeskyddande. Helt naturligt! Det blir bättre allt eftersom de lär känna dig och vet att du kan klara dig.

Vardagen för mig ser ut som följande, jag åker till skolan på morgonen vid 7.30 med en speciell “skolbil”. De första två lektionerna går jag tillsammans med brasilianarna, och sedan har jag 2 timmar portugisiska lektion anpassat för utbyteselever. Vill påpeka att jag haft turen att hamna i en fin privatskola med tillhörande club innehållande pooler, caféer och möjlighet till en rad aktiviteter som capoeira, fotboll, basket, volleyball, dans m.m Precis bredvid finns även en djurpark som man kan gå och strosa i. Eftersom skolan slutar 12.00 har man mycket tid att göra någon av de ovan nämnda aktiviteterna !

Icke att förglömma är alla de underbara människorna här! Jisses jag som tyckte jag var öppen och utåtriktad! Här blev jag mottagen med öppna famnar och jag hade svårt att hålla reda på alla de människor som ville lära känna mig, eller bara kolla på mig. Var bara noga med att se vilka som verkligen är dina vänner. Här är mycket närkontakt helt normalt, och man pussas på kinden då man ses och säger hejdå.

I början då man inte pratar språket kan kommunikationen kännas lite seg för så värst många talar inte engelska. Men desto bättre för mej! Lärde mig snabbt att komma in i språket och pratar mer eller mindre flytande portugisiska för tillfället. Rätt häftig känsla att vara 3- språkig! Förövrigt så studerar ungdomarna mycket, speciellt i 3 ano (17/18 år) för att klara av det stora inträdesprovet till universiteten “ Vestibular”. Men de lyckas ändå alltid ha tid för att gå ut och roa sig, dansa, barbecues ( dom ääääälskar sina barbecues), sporta, gå på bio, bada och sola eller bara umgås. Mat är något som samlar människor här, finns alltid en anledning att äta och fira, kanske bara för att det är tisdag just idag !

Resa görs även det rätt mycket, men inom Brasilien. Inte många som varit i tex. Europa. Själv tog jag tillfället att delta i en månadslång resa utefter Brasiliens kust med 80 andra utbytesstudenter, som var fantastisk. Åkte sedan även till Salvador för att fira carneval, verkligen en upplevelse utöver det vanliga! Och det här med säkerhet och hur farligt det är... visst ska man ha respekt och inte vara dumdristig. Men med sunt förnuft klarar du dig långt, det är inte så att det dräller gäng och kriminella på gatorna, utan man får minnas att här finns oerhörda klasskillnader och att det finns fattiga människor som inte har mat för dagen. Gå därför inte och flasha med elektronik för tusentals kronor, smycken eller mycket pengar. Kan säga helt ärligt att jag inte går och är rädd för att bli överfallen eller rånad. Trots allt är majoriteten av människorna här underbara.

Under dessa 7 månader som gått har jag mognat mycket! Så mycket man har fått klara själv då man inte kunnat springa till mamma eller pappa varje gång det kniper. Min familj här är toppen och jag har verkligen fått ett hem här, men det kommer de stunder då man saknar de små sakerna... som att dricka te med familjen på kvällen, god mjölk, myskväll med bästa vännen, sina hundar, att pulsa i snö(!). Men allt passerar och jag har insett nu att det krävs mod att våga vara utbytesstudent, att lämna allt det igenkända för något alldeles nytt. Är stolt över att vara utbytesstudent i Brasilien och kan med säkerhet säga att det gjort mig till en bättre människa! :D :D

Até !

Beijos e Abraços   Martina   ;**
Utbytesstudent i Brasilien 05/06